Många besöker avlidna släktingars gravar. Hos oss har vi inför Allhelgona ibland gjort en krans av höstlöv / mossa (=evighetssymbol) som vi har placerat kort av avlidna släktingar i. Sedan har vi berättat om dem. Hit har vi också placerat bilden eller namnet på någon kristen martyr. Här kommer ett tips:
Maximilian Kolbe (1894-1941)
- sammanställt ur ”De vågade allt” av Mary Craig, 1984, Libris. s87-116.
Fångar i Auschwitz ryckte till. Den tjutande läger-sirenen förkunnade att en fånge hade flytt. Ljudet ingav fasa hos alla. Alla visste vad det innebar: Om en flydde, måste tio av hans kamrater dö; Levande begravda i betongbunkrar utan luftväxling … en långsam svältdöd.
Tidigt följande morgonen stod fångarna i givakt på uppställningsplatsen. Först klockan sju på kvällen visade sig vice-kommendanten Karl Fritzsch och gestapochefen Gerhardt Palitzsch. De kom i eleganta uniformer, medan fångarna stod i trasiga kläder på tilltygade kroppar, mer lik fågelskrämmor än mnskor. Vice-komendanten gick mellan fångraderna och pekade med fingret ut de olyckliga och gestapochefen skrev upp deras nummer i sin bok. Den nionde mannen som utvaldes, gav till ett förtvivlat skrik: ”Min fru, mina barn, jag får aldrig se dem mer.” Mannens syftningar bröt sönder tystnaden, medan de övriga fångarna likgiltigt tittade på honom … inte alla. Plötsligt gick en liten, klen varelse ur ledet och raskt fram till vice-kommendanten. Han tog av sig mössan och ställde sig i givakt. Det var fånge 16670 alias Maximilian Kolbe. Alla fångar stirrade häpet. Även vice-kommendanten blev förvånad. Kanske det var därför som den fräcka fången inte blev skjuten direkt. Fången pekade på den desperate man som nyss hade ropat i förtvivlan, och frågade på perfekt tyska om han skulle få ta hans plats. Fångarna flämtade till. Det kanske också Fritzsch gjorde, för han frågade förvånat: ”Vem är ni?”. ”En katolsk präst”, kom svaret, som om det var det enda som behövde sägas. Otroligt nog nickade Fritzsch sitt samtycke och låt den benåda mannen återta sin plats i ledet, medan Fader Kolbe steg in i de dödsdömdas led.
Den nionde mannen överlevde Auswitch och fick återse sin fru och sin barn. Maximilian Kolbe var en katolsk prästmunk från Polen. ”Prästsvin”, så kallades prästerna av de vaktande SS-männen. Prästsvinet Kolbe mötte sparkarna från vakterna med att viska: Må Gud förlåta dig. Detta gjorde speciellt en av vakterna ursinnig. Han var fast besluten att krossa Maximilian och vid ett tillfälle piskade han Maximilian tills han trodde att prästen var död. När de andra kämpade för att få sin matranson klev Fader Kolbe åt sidan och blev ofta utan. Ofta gav han också bort sin ranson. Vid frågan varför, svarade han: ”Varje människa har ett mål i livet. För de flesta är det att få återvända till sina familjer. Men min önskan är att ge mitt liv för alla människors bästa.” I hemlighet höll prästsvinet Kolbe mässa för dem i baracken, och tog då sin egen brödranson till nattvardsbröd. ”Tag och ät! Detta är min kropp som offras för er.”
När nu Fader Kolbe, som nionde man, klev in i ledet som skulle till de underjordiska betongbunkrarna för att möta svältdöden, följde han sin mästare och visade inte bara för den man som benådades och faktiskt överlevde Auschwitz, utan för hela lägret innebörden i Jesu ord. Detta är min kropp som offras för er. Fångarna knuffades nakna in i betongbunkern. Vanligtvis hörde vakterna skrik, stön, och svordomar från bunkern. Den här gången var det annorlunda. De hörde böner och Psalmer. Bunkern hade blivit en kyrka, för böner genljöd genom bunkerns alla korridorer. Fader Kolbe ledde och de andra svarade … så småningom besegrade döden dem en efter en, och bönerna blev svagare och svagare. Fader Kolbe hade inte en enda gång klagat eller bett om vatten, utan hade ägnat all sin energi åt att trösta de andra. Nästan två veckor gick … Endast fyra var kvar i livet, och av dess var det bara fader Kolbe som var kvar vid medvetande. Bunkern behövdes för en rad nya offer. De fyra fångarna som fortfarande var vid liv skulle avrättas med giftinjektion. Fader Kolbe som nu satt på golvet och fortfarande rörde läpparna i bön, höll ut armen för att få injektionen.
Bakgrund: Alla helgons dag är en sammansmältning av två helgdagar, alla helgons dag den 1 november och alla troende avlidnas minnesdag den 2 november. Både kristenhetens martyrer och alla övriga som avlidit i tron på Kristus är alltså föremål för åminnelse. Men ordet ”heliga” syftar inte endast på de avlidna. Alla som tillhör Kristus är heliga. I tron är vi delaktiga i den osynliga gemenskapen med helgonen.